Jag är off just nu.
Sedan i höstas har vi väntat på operationstid för vår äldsta dotter, och för tre veckor sedan kom den. Sedan dess har jag gått runt med huvudet under armen. Tankarna förvirrade och splittrade. Känslorna på precis samma sätt. Så skönt att få det gjort! Äntligen. Nej! Stopp! Jag vill inte vill inte vill inte!
Imorgon skrivs hon in, på tisdag opereras hon. Det är inte hjärtat den här gången, och det hjälper lite när oron härjar i bröstet. Men bara lite.
Att lämna henne på operationsavdelningen den där första gången, för snart sju år sedan, är det värsta jag varit med om. Det är nästan overkligt obehagligt att vi nu måste göra det igen. Eller egentligen inte vi. Jag måste vara hemma med våra andra barn. Att vänta på besked om att hon vaknat och allt gått bra, utan min man, känns förskräckligt. Och för honom, att behöva sitta ensam på sjukhuset med sin oro, det gör ont att tänka på. Vi borde kunna luta oss mot varandra, men det går inte den här gången.
Jag önskar bara att allt ska gå bra. Och jag längtar tills slutet på veckan, när vi är samlade här igen, hela familjen under samma tak.
Så som det ska vara.
1 kommentar:
Åh herregud. Jag kan inte ens försöka förstå mig på era känslor och tankar nu. Allt kommer naturligtvis gå bra. Jag hoppas bara ni orkar med och härdar ut. Och att ni finner tid att stötta varandra mitt i allt. Lycka till!
Skicka en kommentar