Varje gång jag kört bil de senaste veckorna, varje gång, har Ronald McDonald radioreklam spelats. Ni vet den där en farmor berättar barndomsminnen för sitt barnbarn som ligger på sjukhus. Och pappan som läser godnatt-saga för sitt barn som säger nå´t i stil med "Pappa lägg inte på".
F-n vad jag lider när jag hör de här reklamsnuttarna. De kniper tag i hjärtat och liksom vrider om - aj. Vilket såklart är bra, det är det reklammakarna vill att det ska göra. Bra, men plågsam, reklam således.
Varje gång jag hör de här snuttarna känns det som om någon sätter handflatan i bröstet på mig och knuffar till. En rejäl knuff, rakt in i juli 2005. Då bodde vi på Ronald McDonald Hus i Lund. Det var då vår nyfödda dotter hjärtopererades och i samband med det vårdades på sjukhuset.
Trots att vi var 60 mil hemifrån kunde vi få en liten stunds nästan normalt liv mellan stunderna på sjukhuset.
Vi kunde ha vår tvååring med oss. Han kunde sova hos oss varje natt. Min mamma och bror fick också bo i huset och de hjälpte oss med vår son om dagarna, så att vi föräldrar kunde vara med uppe på avdelningen med vår lilla dotter. Personalen i huset fanns i bakgrunden, närvarande om man skulle behöva något. Andra familjer fanns också i huset förstås. Vi rörde oss runt varandra, som i våra egna bubblor. Känslan var hela tiden lugn och respektfull. Ingen visste riktigt varför någon annan var där, men vi visste alla själva grunden - riktigt sjuka barn.
Så heja Ronald McDonald Barnfond. Klart man vill hjälpa till att bygga nästa hus!
Även om reklamen är som en knuff i bröstet.
Och HÄR kan man läsa mer om Ronald McDonald Barnfond och hur man kan hjälpa till att göra livet lite enklare för familjer till svårt sjuka barn.
2 kommentarer:
Så tufft för er med operation för den lille. Då är man inte kaxig...men skönt att det gick bra!
åh, jag får en knuff i bröstet bara av att läsa det du skriver. ska gå in på länken.
Skicka en kommentar