Jag red igår. Första riktiga ridturen på mer än sju år.
För så länge är det sedan vi sålde mina hästar, vår lilla gård, och flyttade upp hit till skogsbrynet. Det var en miss att inte köpa ett hus med stall. Jag borde ha fattat hur mycket jag skulle längta häst efter bara något år eller två. Men nu är det som det är. Och en dag, inte för långt borta förhoppningsvis, kommer jag ha både gård och hästar igen.
Hur som helst. Igår red jag hos en av mina vänner, på hennes fina häst. Jag var så nervös, fjärilar i magen är inte nog för att beskriva det. Jag har alltid varit en lite försiktig ryttare, precis som jag är som människa. Och med ett par otäcka olyckor som sitter som skuggor i bakhuvudet, och sen sju års uppehåll... Jo. Lite nervös.
Men någonstans när vi skrittat förbi kossor, vedmaskin och bönder som jobbade, in i skogen, så hände det. Det där sköna när man bara sitter där. Skrittar mellan träd på mjuka stigar. Pratar lite med en vän. Ganska trygg, med oändligt många kilo vänlig jätte under sig. Så fint.
Och nu. Allt jag kan tänka på idag är när jag ska komma ut igen. När kan jag skaffa häst? När hittar jag min gård? När, hur, går jag vidare? Jag behöver mer häst under mig, mer man mellan mina fingrar, mer mule mot min hand.
Den där längtan som jag gömt. Den där björnen som slumrade i mitt bröst.
Nu är den vaken.
