Äntligen

Äntligen blev det lite sommar hos oss här i skogskanten. Den här veckan har förmiddagarna spenderats i trädgården. Jag har försökt hinna läsa lite (gudars vad lång tid det tar att ta sig igenom en bok nuförtiden), barnen har lekt och bebis har sovit förmiddagslur i vagnen med humlesurr i öronen. Så himla underbart! Nu hoppas jag verkligen på många många fler såna här dagar. De behövs läggas på hög inför höstmörkret som oundvikligen dyker upp om några månader.

Men just precis nu.
Sol, humlor och träd som prasslar lite i sommarljumma vindar. Nu är det gott att leva.

Till Sandra

Just nu sitter jag i soffan och söver lilla A. Övriga barn ligger i sina sängar och somnar förhoppningsvis precis när som helst. Nere i köket står maken och lagar middag till oss två. En liten gnutta sent kanske, men det har inte hunnits med tidigare, och nu är vi hungriga!
Snart, snart ska vi hugga in på kött, majskolvar, pomme och bea. Gudagott ska det bli.

Dagen har tillbringats på östkusten, med sill och potatis, jordgubbar, håvar, klippor, majstång och sol. Även regn, kalla vindar och syskonbråk har förekommit, men det struntar  vi i att tänka på. I stort har vi haft en riktigt fin midsommarafton :)

Sådär ja. Jag vet inte om du blev så road Sandra, men bättre än såhär kan jag tyvärr inte prestera mitt i natten på fastande mage. Och borde inte du skita i bloggandet nu ändå... och föda lite barn istället?

Skogsutflykt

Igår var båda stora barnen hemifrån på olika roligheter, och vi ville hitta på något roligt för lillebror i familjen. Så vi åkte ut i skogen. Juice, bullar, kakor, pinnar, stenar och vattenpölar är alltid en given succé!

Glömde filten hemma såklart och fick fika i bilen istället, det går ju det med. Får man dessutom sitta i storasysters stol när man fikar, så är det bara kul.

Gick på en härlig skogspromenad. Såg älgspår och hovavtryck. Kände hästlängtan slita och dra i mig.

Såg två grävlingsungar också faktiskt, men då hade batteriet i fånen dragits slut av att leta nät uppe i storskogen, så dem fick jag inte på bild.

Lillebror lekte i vattenpölar så till den grad att han fick åka byxlös hem.

Alla små förrädiska små tjärrpölar fick han dock hålla sig borta från. Annars hade väl hela ungen suttit fast...

När regnet kom (igen) knallade vi tillbaka till bilen och åkte hem.
Glada, lite trötta, myggbitna. Och en av oss väldigt blöt :)

Sommar

 

Sommar. Och snart sommarlov! Nu har barnen sin sista skolvecka och sen ska vi vara lediga hela sommar´n lång.
På gott och ont.

Jag kommer att få härja på bråkiga barn dagarna i ända, men vi kommer också få lugnare dagar, inte så många tider att passa, glass i trädgården, gräs mellan tårna och många mysiga filmkvällar.
Så ja. Trots lite fladder i magen. Jag ser fram emot vårt första sommarlov som fyrbarnsfamilj.

Besatt

Jag är besatt av Hipstamatic-appen på min Iphone. Kan ta hur många kort som helst på samma motiv med en mängd olika inställningar. Sen sitter jag och förundras över hur känslan skiljer sig åt mellan bilderna.

Kan förövrigt konstatera att både största fördelen och största nackdelen med att ha införskaffat en Iphone är hur mycket kort jag tar. Galna mängder blir det. Men samtidigt glöms ju den riktiga kameran bort lite grann, så kvaliteten blir ju inte ens i närheten av lika bra som annars. Men kul är det. Precis som systemkameran är jätterolig, fast på ett annat sätt.
Same, same. But different, helt enkelt.

Hämta andan

Allt gick bra i förra veckan. Dottern opererades på tisdagen och kom hem igen redan på torsdagen.
Men det känns lite som om luften har gått ur oss. All anspänning har släppt nu och förhoppningsvis var det här den sista etappen på en ganska tuff vår.

Nu ska vi försöka vila upp oss lite och ladda om. Andas.

Sommarens första dag

Jag är off just nu.
Sedan i höstas har vi väntat på operationstid för vår äldsta dotter, och för tre veckor sedan kom den. Sedan dess har jag gått runt med huvudet under armen. Tankarna förvirrade och splittrade. Känslorna på precis samma sätt. Så skönt att få det gjort! Äntligen. Nej! Stopp! Jag vill inte vill inte vill inte!

Imorgon skrivs hon in, på tisdag opereras hon. Det är inte hjärtat den här gången, och det hjälper lite när oron härjar i bröstet. Men bara lite.

Att lämna henne på operationsavdelningen den där första gången, för snart sju år sedan, är det värsta jag varit med om. Det är nästan overkligt obehagligt att vi nu måste göra det igen. Eller egentligen inte vi. Jag måste vara hemma med våra andra barn. Att vänta på besked om att hon vaknat och allt gått bra, utan min man, känns förskräckligt. Och för honom, att behöva sitta ensam på sjukhuset med sin oro, det gör ont att tänka på. Vi borde kunna luta oss mot varandra, men det går inte den här gången.

Jag önskar bara att allt ska gå bra. Och jag längtar tills slutet på veckan, när vi är samlade här igen, hela familjen under samma tak.
Så som det ska vara.