tisdag, januari 10, 2012

Bajs


Jag är egentligen inte mycket för gnäll. Jag tycker inte att det är särskilt konstruktivt, och det får mig sällan att må bättre, utan snarare att gräva ner mig i bekymmer och elände. Nej, jag föredrar att försöka tänka positivt eftersom jag med åren lärt mig att jag faktiskt mår bättre av det.

Men alltså... ibland blir det bara för mycket.
Nu är det helt klart för mycket, så nu kommer jag att gnälla. För jag orkar bara inte mer skit. Det måste måste måste vända nu.

I fredags skulle det fixas med vattenpumpen (som alltså förser huset med allt inkommande vatten). Detta skulle ske i förebyggande syfte eftersom vi visste att den började bli lite trött och därför skulle ett mindre ingrepp göras för att rädda livet på den. Jo men visst. Resultatet blev att den drog sin sista suck. Min man har i princip bott ute i brunnshålet mellan fredag förmiddag och sen söndag kväll. 2,5 dygn utan vatten och mycket fattigare har vi nu en ny pump.

I söndags skulle jag passa på att veckohandla tillsammans med storsonen. Jo men visst. Bilen vägrade starta, sattes på laddning och vi fick snällt vänta och åka in på eftermiddagen och handla lite snabbt innan stängning istället (tills maken skjutsat runt på vattenpumpar färdigt och hans bil blev ledig).

Och så nu på morgonen. Barnens jullov är slut, vi har äntligen vatten och två fungerande bilar. Jag skulle lämna av barn i skola och dagis och sen få vara lite ensam för första gången på flera månader (eftersom jag stod med trasig bil nästan hela nov-dec har liten haft långledigt från dagis). Storbarnen var laddade och icke-bråkiga för en gångs skull (morgnar är annars vår svaga punkt) och lilleman supertaggad för att åka til dagis. Maken inte så laddad kanske, men däremot lite sen... Nähe, hans bil startade inte. Han ringde efter hjälp att dra igång den och hjälp kom. Men nej, bilen ville inte ändå. Som tur var fick han då skjuts till jobbet.
Och en timme senare när jag och barnen ska iväg startar inte min bil heller?! Storbarnen fick stressgå till skolan eftersom vi var sena (inte för att åka, men väl för att promenera), och lilleman blev snuvad på sin dagisdag.

Och jag? Jag bara känner hur jag börjar få en aning svårt att hålla humöret uppe... Orken börjar minst sagt ta slut. Så snälla högre makter, ödet eller what ever... det är dags för lite medflyt nu. Snälla?

5 kommentarer:

LIVSGLITTER sa...

Skönt att fler ventilerar, för det är ju så vissa tider och dagar. Allt känns bara för mycket, och minsta lilla grej kan få allt att rasa och kännas hopplöst!

Massor av kramar till dej!!

Sussie sa...

Ja nu tycker jag att det är dags att du får medflyt igen, stor kram till dig och hoppas att den värmer lite :) <3

Malin på pastill.nu sa...

Ånej vad surt :-( Hoppas bilarna slutar bråka med er nu. Vi hade problem med bilarna för två vintrar sedan, höll på att bli galen! Väldigt rolig bild i inlägget för övrigt :-D

jos sa...

Alltså bara att vara utan en dag skulle knäcka mig, herregud gnäll gnäll gnäll och få ut det. Nu måste det vända! (I och för sig håller jag med om din inställningen, i långa loppet vinner man nog en hel del på att tänka positivt. Men det finns ju gränser..)

Att vara någons fru sa...

Näää-ä. Fy fan, alltså.